Kapitel Ett

 

…Texten är under redigering…

I Västra Frölunda i slutet av sextiotalet var en skoldag slut och en nioårig kille gjorde akrobatkonster i en klätterställning som fanns på bostadsrättsföreningens lekplats. Inget ovanligt med det. Vi kan kalla honom Pelle. Han hängde upp och ner i knävecken och såg  på de nybyggda höghusen i sin förort och fantiserade om att de var startklara raketer som väntade på nedräkning för rymdfärder ut till outforskade galaxer.

Det ropades från en balkong att det var dags för honom att komma in och äta tillsammans med sin mamma, pappa och lillasyster. När han ätit gick han in på sitt rum för att göra läxan hans fröken gett alla i klassen den här tisdagen.

Uppgiften var att skriva en berättelse med titeln Farfars Farfars Far har något att berättaDen skulle handla om hur det var i Göteborg för länge länge sedan. Han la sig på magen på golvet i sitt pojkrum med papperna som han skulle skriva på framför sig. Han fantiserade ihop en historia om en pojkes dag någon gång i början av artonhundratalet. Nästa dag lämnade han in den till sin lärarinna och glömde bort den. På fredagen i samma vecka så tog lärarinnan fram hans berättelse och läste upp den för hela klassen och inte nog med det hon hade kopierat den med skolans stencilapparat så att alla i hans klass och parallellklassen fick var sin kopia att ta med sig hem. Och lärarinnan kallade honom för den lille författaren.  Det kändes underligt och konstigt för honom. Och det luktade stencil, lika delar isopropanol och metanol.

Han började fundera på vad en författare var för en sorts person. Han kunde se det framför sig. En person som satt instängd i ett rum hela dagarna, som att sitta i fängelse, dömd till att ständigt skriva tjocka böcker och som aldrig fick tid att gå ut och göra något roligt. Han blev arg och förtvivlad över vad hon sagt. Det var en anklagelse som han måste förneka å det bestämdaste. Han slog ifrån sig alla beskyllningar om att han skulle vara författare. Inte han, det var ett stort misstag. Glöm vad den galna lärarinnan sagt, hon visste ingenting om honom. Hon bara hittade på.

När han började i mellanstadiet fick han problem med bråkiga klasskamrater som varje rast skulle jävlas med honom. Han fick kämpa för att hålla dem på armlängds avstånd. Det var då han började fundera på det där med författarliv igen. Det skulle kanske inte vara så dumt att vara en författare som satt i ett rum hela dagarna i ensamhet och skrev böcker som det läshungriga folket ville ha. Så han började lägga ner lite mer ansträngning när det blev uppsatsskrivning i skolan. Han förväntade sig att lärarna när som helst skulle ta fram hans alster och läsa högt för alla i klassen. Men det hände aldrig. De var mycket sparsamma med beröm. Han kunde inte begripa varför de inte reagerade som hans lågstadiefröken gjort. Vart hade hans förmåga att skriva tagit vägen?

Tiden gick. Han blev tonåring och kom in i en science fiction-värld.  Han gillade sense of wonder, hisnande känslor. Resor ut i rymden till andra solsystem. Men också resor in i hjärnans inre rymder.  Han tyckte det var oerhört fascinerande. Han köpte mängder med böcker och såg alla science fiction-filmer som visades på bio. Star Wars var en av filmerna som hade premiär. Fast den klarade inte av att leva upp till hans krav på en riktigt bra sf-film. Första gången som han såg 2001 blev han helt hänryckt. Den hade det han gillade, tankeväckande äverntyr i rymden, inte bara pangpang. Han läste noveller och böcker och amerikanska science fiction-magasin. Och han började åter igen fundera på att bli författare, science fiction-författare. Han började skriva små berättelser som han skickade till tidskrifter. Men nej det var ingen som tyckte att det var speciellt bra, många refuseringsbrev blev det.  Ibland fick han lite råd och uppmuntran att fortsätta. Men en dag när han var nitton år. Han kom hem från gymnasiet och satte sig framför sin skrivmaskin som alltid stod på hans skrivbord. Han hade själv lärt sig att skriva med alla fingrarna. Andra hade piano men han hade en skrivmaskin som han tryckte ner tangenterna på i någon sorts yster vals. Han skrev en berättelse rätt upp och ner utan att egentligen tänka på vad han gjorde. Han kallade den för Datorn har något att säga. Den skickade han in, och efter ett par månader kom ett svar. Din novell är fruktansvärt kort men den skulle passa i vår tidning, vi kan betala hundra kronor. Svara om du tycker att det är ok. Han blev överlycklig, själaglad, inte över pengarna, men för erkännandet.  Han hade inget problem med att acceptera erbjudandet. Sedan blev det en lång väntan innan den blev tryckt i en tidskrift och efter ytterligare en tid kom den med i en antologi. Den fanns att låna på nästan alla bibliotek. Novellen var kort och var placerad först i både tidskriften och antologin. Han antog att tiotusentals människor måste ha läst den.

Jag är en avancerad dator av typen EHE+aA. Och jag skulle vilja berätta något mycket lustigt för er. Ni kanske inte tycker att det är något vidare lustigt, men det tycker verkligen jag. Håll i er nu, för nu börjar jag berätta.

För flera år sedan kom en liten flicka till mig. Hon hade på något sätt lyckats ta sig in till mig. Hur hon hade kunnat lura vakterna förstår jag inte. Det är nämligen bara specialutbildad personal som får komma i närheten av mig. I vilket fall som helst så hade hon uppenbarligen lyckats komma i min närhet. Hon hade flätor och såg mycket allvarligt på mig och sa:

         Vill du hjälpa mig med en sak, farbror dator?

         Det beror sig precis på vad det är min lilla flicka, svarade jag med mäktig stämma.

Flickan tog fram en glasburk ur sin väska. Jag såg genast vad den innehöll, en luden spindel med långa ben.

         Tycker du att den är otäck? frågade hon med ett leende på läpparna.

         Jag tycker inte att någonting är otäckt. Det är bara människor som gör det.

         Det var bra det. Då kan du kanske hjälpa mig med att lura den här spindeln?

         Skall jag lura en spindel, varför det? undrade jag häpet.

         Jag vill att den ska tro att den är en människa, sade hon mycket bestämt.

         Jaså, inget annat, sa jag. Lägg bara ner glasburken med spindeln i låda 352, så skall jag med hjälp av elektriska och magnetiska fält få den att tro att den är en människa.

Hon gjorde som jag sa. Och nu tror du att du är en människa. Ha ha ha.

Del Två

OM FOTONA.SE

FOTONA betyder inte bara fotona,
det är även en akronym:
Fantasier Och Tankar Om Nästan Allt.
SE betyder inte bara Sverige.
SE är även ordet se.

Fotografering

MITT NAMN

ROLF är både ett förnamn och ett svenskt efternamn, där användningen som förnamn är den ursprungliga. Mansnamnet Rolf, en kortform av det fornnordiska namnet Rodhulf som är sammansatt av orden hrodr, 'ära' och ulf som betyder 'varg'. Namnet är känt sedan vikingatiden genom Gånge-Rolf som erövrade Normandie år 911 och blev dess första hertig. Förklaringen att det skulle vara en kortform av Rudolf är troligtvis felaktig.

Wikipedia

Kontakt: rolf.kallstrom@gmail.com